Jag lever med kronisk smärta och har lärt mig att leva med den och acceptera att den hela tiden finns där. Men sen kommer de här perioderna när jag blir så trött på att ständigt vara stark, kämpa och vara glad när det gör så fruktansvärt ont. Låtsas som att det inte påverkar mitt dagliga liv på det sättet det faktiskt gör. Jag försöker se min smärta som en tillgång, då jag märker att jag fått ett helt nytt perspektiv på livet sedan jag fick den. Det är även en tillgång i den utbildning jag har, även då det tar längre tid för mig att ta mig igenom utbildningen då jag inte har den fysiska förmågan att vara igång som ”alla andra”. Men ibland blir jag arg på hela skiten, känner mig som fånge i min egna kropp. Arg när den säger ifrån och sätter stopp för mina planer. Samtidigt tror jag att jag måste ha dessa perioder för att jag ska kunna orka hantera och acceptera resten av tiden.
↧